Rubriken för detta blogginlägg må låta lite partisk, när min tanke var att objektivt jämföra tovningsegenskaperna hos Jämtlandsullen, med merino och andra merinokorsningar. Men nu bor jag i Republiken Jämtland och här är vi lite patriotiska, med egen flagga, nationalsång och president. 😉

Jämtlandsfåret är en relativt ny ras, som tagits fram genom att korsa sveafår med merinofår, för att producera en finfibrig ull som komplement till köttproduktionen. Sveafåren är i sin tur ingen egentlig ras, utan en benämning för korsningar av vita lantraser (såsom finull) och tyngre köttfår (såsom texel eller någon engelsk downras). Jämtlandsullen i det här inlägget kommer från Anna Hedendahl, som har varit engagerad i framtagandet av rasen, sitter som ledamot i Svenska fåravelsförbundet, och som råkar bo väldigt nära mig (om man tar genvägen genom skogen till grannbyn).

Jag köpte tre fällar av Anna, som såg lite olika ut. Den ena var vinterull (klippt i mars) från en vit tacka som heter Anna. De små, små krusningarna är ju helt sagolika.
 

De andra två fällarna kom från samma får, en mörk tacka som heter Ermine, men den ena fällen var sommarullen (klippt i höstas) och den andra var vinterullen (klippt i mars).
 

Jag tvättade ullen och fick som vanligt sällskap av katten när det kom till kardningen. Jämtlandsullen är verkligen otroligt mjuk, och särskilt den mörka vinterullen kändes som smör som smälte i handen när jag matade in den i kardmaskinen. Ljuvligt! Sommarullen, med solblekta toppar och lite längre fibrer, kändes inte riktigt lika mjuk. Enligt Anna brukar Jämtlandsullen ligga mellan 17-23 µm i fiberdiameter. Generellt brukar sommarull anses bättre. Ullen växer mer på våren och sommaren än på hösten och vintern, och man får mindre skräp i ullen på sommarbete än när fåren står inne och äter hö. Men den högre ulltillväxten innebär också en ökad fiberdiameter. Så det inte konstigt att vinterullen faktiskt kändes mjukare.
 

Som jämförelse till Jämtlandsullen har jag köpt kardad ull från Brink Hantverk, som har korsat merinofår med finullsfår och Leicesterfår. Ur tovningssynpunkt tycker jag att det låter som en väldigt intressant korsning. Sedan hade jag vit merinoull (tops) och färgad Corriedale (tops). Just den här merinon var inte den finaste, utan den något grövre på 25 µm. Corriedale, som är en ras framtagen genom att korsa merinofår med Lincoln och Leicesterfår, ska ligga runt 25-30 µm.
 

Det är inte helt enkelt att göra en rättvis jämförelse när en del ull är kommersiellt tvättad, kardad och kammad, medan annan ull är från specifika fårindivider och ullen har tvättats i bara ljummet vatten (med en del lanolin kvar) och kardats av mig (på en kardmaskin som troligen är lite för grovtandad för sådan här fin ull). Men jag standardiserade resten så gott jag kunde och la ut två tunna lager ull i olika fiberriktningar, på en 20cm x 20 cm yta, och la på en bit gasväv. Och det blev en skillnad i storlek (krympning) på de tovade provlapparna, vilket kan ses som ett mått på ullens tovningsbenägenhet.
 

Mest krympte merinoullen. På delad andra plats kom ullen från Brink Hantverk (merino/finull/Leicester), den mörka sommarullen från Jämtlandsfåret Ermine, och den färgade Corriedaleullen. Men den tovade provlappen av Corriedaleull hade inte lika små och fina krusningar och kändes därför inte lika kompakt. Den kändes inte heller lika mjuk som de övriga. Minst krympte den mörka vinterullen från Jämtlandsfåret Ermine, medan den vita vinterullen från Jämtlandsfåret Anna var ett mellanting mellan Ermines vinterull och sommarull.
 

Tänk att det kan skilja så mycket mellan olika individer och vilken säsong ullen har vuxit. Ermines ljuvligt mjuka vinterull var inte helt optimal till tovning. Enligt barnen ”vann” just den provlappen också tävlingen i mjukhet – kan det bli mer vetenskapligt än ett blindtest mot barnens kinder, halsar och handleder…? 😉 Så jag funderade på om ullen rent av kunde vara för finfibrig för att ha bra tovningsegenskaper. Men de vetenskapliga studier jag har hittat i ämnet, mestadels från Australien och med fokus på merinoull, visar en korrelation mellan ullens finlek och dess tovningsbenägenhet. Ju finare ull, desto lättare tovar den sig. I dessa studier ses det som ett problem, då man framförallt vill få fram mjuk ull som inte tovar sig. Det är nog bara vi som håller på med just tovning som uppskattar denna egenskap hos ullen. Nåja, vad det än beror på så är det kanske i första hand Jämtlandsfårens sommarull jag får sikta in mig på som tovare, så får spinnarna ta hand om den ljuvliga vinterullen. Fast det går ju också att blanda i lite finull i den kardade ullen för att öka tovningsbarheten. Här ska ingen ljuvlig ull gå till spillo. 😉

IN ENGLISH

Jämtland and other merino cross-breeds

The Jämtland sheep is a new Swedish breed, which originates from a cross between Merino and cross-breeds between native breeds (such as Finull) and imported meat breeds (such as Texel or any of the British Downs). The breed has been developed to produce fine fibre wool as a complement to lamb meat production. I happen to live close to Anna Hedendahl, who has been very much involved in the development of this breed, and I recently bought three gorgeous fleeces from her Jämtland sheep (see the first two batches of photos above). The white fleece was sheared in March and comes from a ewe named Anna. The two dark fleeces are both from the same ewe, named Ermine, but one was sheared in March (dark grey) and the other last autumn (sun-bleached brown).

The crimp, in especially the winter fleeces (sheared in March), is amazing, and the fleece felt like butter melting in my hands as I fed it into the drum carder. The summer fleece (sheared in the autumn), with longer fibres and sun-bleached tips, didn´t feel quite as soft. According to Anna, Jämtland fleeces vary between 17-23 microns in fibre diameter. Generally speaking, summer fleeces are usually considered to be of better quality. The fleece grows more in the spring and summer, compared to autumn and winter, and you get less vegetable matter in the fleece during summer grazing, compared to when the sheep are stabled and eat hay. But the higher growth rate also means an increase in fibre diameter. So it makes sense that the winter fleece feels softer.

As a comparison, I also bought carded wool from Brink Hantverk, which have crossed Merino sheep with Finull and Leicester sheep. From a felting perspective, I think that sounds like a nice mix of breeds. I also had white merino tops (the slightly coarser 25 micron variety, i.e. not super fine), and dyed Corriedale tops (25-30 microns). I thought Corriedale would be interesting in comparison too, as it is a breed developed by crossing Merino sheep with Lincoln and Leicester sheep.

It´s not easy to make a fair comparison when some wool has been commercially washed, carded and combed, while other wool is from specific sheep individuals and the wool has been washed in lukewarm water (with some lanolin left) and carded by me (on a drum carder that is probably a little too wide-toothed for this fine wool). But I standardized the rest as best I could; two thin layers of wool in different fibre directions, on a 20cm x 20cm surface, with a piece of cotton gauze on top. And there was a difference in size (shrinkage) between the felted samples, which can be seen as a measure of the wools felting propensity.

The merino wool definitely shrunk the most. In joint second place came the wool from Brink Hantverk (Merino/Finull/Leicester), the dark summer wool from the Jämtland sheep Ermine, and the dyed Corriedale wool. But the felted sample of Corriedale wool looked like it had a less fine crimp, and therefore didn´t look as dense. It didn´t feel as soft as the others either. The wool that shrunk the least was the dark winter wool from the Jämtland sheep Ermine, while the white winter wool from the Jämtland sheep Anna was in-between Ermines winter wool and summer wool.

I find it fascinating that there is such a difference between individuals and the season the fleece has grown. Ermine´s gorgeous, soft winter fleece was not optimal for felting. According to my children, that sample also ”won” the contest in softness – can it get more scientific than doing a blind test on the children’s cheeks, necks and wrists …? 😉 So, I wondered if the wool could actually be too fine to have good felting properties. However, the scientific studies I have found on the subject, mostly from Australia and focused on merino wool, report a correlation between the fineness of the wool and it´s felting propensity. The finer the wool, the easier it felts. In these studies, it is seen as a problem, as there is a demand in the wool industry for very soft wool that doesn´t felt. It’s probably only us felters who appreciate the felting properties of wool. Well, whatever the cause, it is perhaps primarily the summer fleeces of Jämtland Sheep that I should focus on for felting, and let the spinners take care of the lovely winter fleeces. Although, it´s of course possible to mix in some Finull in the carded batts to increase the felting ability. So don´t worry, I´m not going to let any gorgeous wool go to waste. 😉