En vän frågade om jag kunde tova en ripa. En sådan utmaning går ju inte att motstå. Mitt första försök baserades på två våttovade ullbollar, en liten till huvudet och en större till kroppen. Jag nåltovade på mer ull tills jag tyckte jag fått till en fågelform och sedan nåltovade jag på en näbb och det röda över ögat. Som ögon använde jag två små, svarta möbelspikar. Dessvärre var proportionerna på de första två bollarna inte optimala. Resultatet såg mer ut som en albinovariant av Bofinken Knut, än en ripa…

I nästa försök började jag med nåltovning, följt av våttovning. Ett tag såg skapelsen då ut som en korsning mellan en duva och en svan. Men mer ull och nåltovning fyllde ut den till en mer godtagbar form. Näbben är inte helt lätt. Den här gången nåltovade jag den på en bit ståltråd som jag sedan kunde sticka in i huvudet. Den här fågeln fick även svarta streck mellan näbb och ögon.

Skam den som ger sig! Den här gången började jag med att karva ut en form till kroppen från en bit frigolit (en spillbit från ladugårdsrenoveringen). På den nåltovade jag fast ett lager ull som jag sedan våttovade för att få den att dra ihop sig ytterligare. Efter det nåltovade jag fast ett huvud och mer ull för att få en fylligare kropp. Näbben gjorde jag i svart modellera (Fimo, som kan härdas i ugn), på en bit ståltråd som sedan kunde stickas in i huvudet. Ögon av möbelspikar och svarta och röda detaljer nåltovade av ull. Nu börjar det likna en ripa.

Kanske inte identisk med en riktig fjällripa, men det behöver den kanske heller inte vara. Något mått av konstnärlig tolkning måste väl rymmas i skapandet…?! Dessutom bor jag passade nog i en by som heter Fjäl – så namnet var ju givet. Det är ju såklart FJÄL-ripor! I lämplig storlek att hänga i julgranen och självklart finns det både honor och hanar av den här underarten.