Jak, Mongolian, Navajo-Churro och Zwartbles

The Felting and Fiber Studio Forum är ett utmärkt ställe att utbyta idéer och erfarenheter, och få nya kontakter, med andra tovare och fiberentusiaster runt om i världen. Jag har dessutom gjort några fiberutbyten med några andra medlemmar i forumet. Jag har skickat ull från våra svenska fårraser, och har i retur fått ett spännande utbud av tyger och olika typer av ull och andra fibrer som kan användas till tovning. Nu har jag provat att tova med några olika typer av exotisk ull.

Nada, som bor i Slovenien, skickade ull från jak till mig, som hon köpt av nomader från Tibet. Jakar har tydligen tre olika typer av fibrer; långa och grova täckhår (79-90 µm), en mellantyp (20-50 µm), och en väldigt finfibrig bottenull (16-20 µm). I mjukhet/finlek är jakarnas bottenullen jämförbar med den mer kända kashmirullen (finfibrig bottenull från getter). I just det här kardfloret fanns det kvar en del grövre fibrer, men det mesta var väldigt finfibrig bottenull. Jag la ut två tunna lager av ullen, på en 20 cm x 20 cm yta, la på en bit gasväv (glesvävt bomullstyg) och testade att tova.

Och det gick ju alldeles utmärkt att tova jakull. Den krympte snabbt ner till en kompakt fyrkant på 10 cm x 10 cm, och tyget har tovats fast ordentligt. De grövre fibrerna ger det tovade stycket ett hårigt utseende och drar ner mjukheten, men jag kan föreställa hur lyxigt mjukt ren bottenull från jak måste vara.

Från Zed, som bor i England, fick jag bl.a. kardad ull märkt ”Mongolian”. En sökning på nätet visade att det finns rätt många lokala raser av får i Mongoliet, samt korsningar med importerade raser med mer finfibrig ull. Jag hittade en artikel med titeln Sheep breeds of Mongolia som detaljerat beskriver 15 av deras inhemska raser av ”fat-tailed carpet-wool sheep”. Våra Svenska lantraser hör till gruppen Nordeuropeiska kortsvansfår, medan får i gruppen fettsvansfår är anpassade till karga miljöförhållanden och är vanliga i Afrika och Asien.

Närmare än så kom jag inte i identifieringen av ullen, men kardfloret känns som en blandning av grövre och något finare fibrer, mestadels svarta eller mörkbruna (kanske solblekta) med enstaka inslag av vita fibrer. För att kunna göra en vettig jämförelse med annan ull valde jag samma upplägg som med tidigare tovade provlappar , dvs 10 g ull utlagd i fyra tunna lager för att täcka en yta på 20 cm x 20 cm, och ovanpå det en bit gasväv. Ullen var väldigt lätt att tova och valka, och krympte till 12,5 cm x 12,5 cm. I jämförelse med svensk ull tycker jag att den tovade provlappen påminner om de jag tovat av ull från Klövsjöfår och Åsenfår, fast något strävare.

Marilyn, som bor i USA, skickade ull från den amerikanska fårrasen Navajo-Churro. Rasen har sitt ursprung i den spanska rasen Churra, som spanjorerna hade med sig när de koloniserade det som idag är sydvästa USA. Navajoindierna fick tag i fåren och såg ett värde i ullen, som de gjorde mattor och andra vävnader av. Rasens uppkomst, nära försvinnande och senare räddning, och dess betydelse för Navajoindianernas textila hantverk är riktigt intressant. Mer om det finns att läsa på The Navajo-Churro Sheep Association och The Navajo Sheep Project.

Fåren kan ha flera olika färger, och har tre typer av fibrer. Bottenullen (10-35 µm) utgör ca. 80% av fällen, och resten består av grövre täckhår (35+ µm) och mindre än 5% märghår (65+ µm). Denna ull gick också bra att tova och valka, även om den inte krympte riktigt lika mycket som den föregående. Slutstorleken blev 15 cm x 15 cm och den ger ett ganska hårigt uttryck. På bilderna nedan syns också kritvita märghår som inte vill tovas fast. Men jag gillar det rustika utseendet och färgskiftningarna i den bruna ullen.

Från Zed fick jag också ull från Zwartblesfår. Det är en fårras från Nederländerna som i första hand använts som kött- och mjölkfår. Ullen är svart till solblekt brun, och fåren har en vit bläs i ansiktet (därav namnet) och vita strumpor på 2-4 ben. Bilder och mer information om rasen finns t.ex. på The Zwartbles Sheep Association.

Ullen beskrivs som tät, bulkig, finkrusig, medium till finfibrig (runt 27 µm) och populär till att spinna och tova. Det sistnämnda förvånade mig, eftersom det här är en ull som jag tycker personifierar alla beskrivningar jag läst om köttrasull, som ska vara svår att tova. Den är verkligen vaddig och bulkig, utan glans, och prasslar när man tar i den. Det här om något skulle jag kalla stoppningsull. Men kanske fungerar den bra till nåltovning och jag hittade faktiskt några exempel på nätet där folk bedyrade att den gick att våttova. Så jag var ju tvungen att prova. Det var inte helt lätt att trycka ullen och påbörja tovningen med tvål och vatten, men efter ett tag började fibrerna haka in sig i varandra. Sedan försökte jag valka den, med lite hårdare tag, och då höll den på att upplösas helt. Den väldigt löst tovade och vaddiga provlappen är samma storlek som den var från början, och jag förundras över att den hänger ihop i ett stycke överhuvudtaget. Olika typer av ull har definitivt sina olika användningsområden, och den här gör sig nog faktiskt bättre till något annat än just våttovning.