Som fårägare med intresse för tovning har jag blivit fascinerad av hur ullen skiljer sig åt mellan olika fårraser. Jag har framförallt tovat med ull från våra svenska raser, och deras ull beskrivs ofta enligt tre grundtyper:

1. Finull produceras främst av finullsfår. En mjuk, silkig och finfibrig ull (20-30 µm), med liten skillnad mellan täckhår och bottenull (täckhåren liknar bottenullen). Ullen är relativt kort och finkrusig.
2. Gobelängull och  gotlandsull (pälsull) är något grövre ull (över 30 µm) med större och färre krusningar per cm. På 30-talet användes benämningen pälsull för denna typ av ull, oberoende av ras, men senare kom pälsull att betyda gotlandsfårets ull (tidigare kallade pälsfår), och ändrades då till gobelängull för övriga får. Grövre ull från finullsfår klassas som gobeläng, vilket är enklast att bedöma på krusigheten (finfibrig ull är ofta finkrusig, medan grövre ull har större krusningar). Enligt avelsplanen för finullsfår så ska gobelängull inte ha mer än 5 krusningar per 3 cm, medan 6 eller fler krusningar per 3 cm klassas som finull. Gotlandsfåren har främst avlats för kött och fina gråa skinn, och det sistnämnda har lett till en utvecklig mot långa, glansiga, vågiga eller lockiga täckhår och bottenull av liknande längd och grovlek (skinn med mer finfibrig ull blir lättare tufsiga).
3. Ryaull produceras främst av ryafår. De har långa, glansiga, rätt grova och vågiga täckhår och betydligt kortare, finfibrig bottenull. Hos vuxna djur ska volymprocenten bottenull i fällen vara runt 40-60%.

Nedan finns en skiss som visar den generella skillnaden mellan dessa tre ulltyper, samt bilder på finull, gotlandsull och ryaull.

För ungefär 25 år sedan startades ett bevarandearbete med levande genbanker för olika raser av allmogefår i Sverige. Även deras ull beskrivs ofta enligt de tre ovanstående ulltyperna, och ibland används även benämningen vadmalsull (som jag ännu inte hittat någon klar definition på, utom att den torde gå utmärkt att tova). Ulltypen kan dessutom variera både inom en ras och på ett enskilt djur. Nedan är bilder på ull från ett åsenfår och ett klövsjöfår. Jag tycker att båda ser ur att vara av ryatyp, även om täckhåren kanske inte är fullt så långa och grova som hos en renrasig rya. Kanske är åsenullen på bilden lite mer mot vadmalshållet då den har färre tydligt långa täckhår och vad som ser ut att vara mycket bottenull?

Nedan finns också bilder på ull från några olika vita korsningsfår. Det som kallas sveafår är korsningar mellan vita lantraser och tyngre köttfår (såsom texel eller någon engelsk downras). Bilden längst ner till vänster (”svea”) är en bulkig ull som är typisk för köttraserna. Bilden i mitten (”svea x finull”) visar en ull med en krusighet av finullstyp. Längst till höger är en bild på ull från den relativt nya rasen jämtlandsfår, som tagits fram genom att korsa svea, finull och merino för att producera en finfibrig ull som komplement till köttproduktionen.

Nu när vi har tittat på ullen är det dags att tova! Jag vet att våra svenska lantraser generellt sett ska ha en hög filtbarhet (vara lättovade), men jag ville jämföra deras tovningsegenskaper med korsningsullen och merinoull. Ullen kan variera mycket mellan individer inom samma ras, men jag har helt enkelt utgått från vad jag råkade ha tillgång till.

Det här är ingen strikt vetenskaplig studie, men jag försökte ändå standardisera så mycket som möjligt. All ull var tvättad och kardad och jag använde 10 g av varje typ av ull. Jag la ut ullen i fyra tunna lager för att täcka en yta på 20 cm x 20 cm, och ovanpå det la jag ut en bit gasväv (glesvävd bomull) och en längd tjockare ullgarn respektive tunnare bomullsgarn. Sedan tovade jag varje provlapp – blötte ner, la till tvål, masserade, rullade och slutligen valkade, genom att gnugga och kasta stycket med ännu mer tvål och hett vatten.

Som förväntat så var finullen, gotlandsullen och ryaullen relativt lätta att tova och valka. Jag mätte bredden och höjden på varje provlapp och jämförde den arean (i cm²) med ursprungsstorleken (20 cm x 20 cm = 400 cm²). Den finfibriga finullen krympte till ungefär 50 % av ursprungsstorleken, medan den grövre gotlandsullen och ryaullen krympte ner till 42 %. De två sistnämnda resulterade också i väldigt tjocka, kompakta och rätt håriga stycken, där tyget och garnbitarna dragits ner ordentligt i den tovade ullen. Den här typen av ull är bra till saker som behöver vara lite stabila och slitstarka, som tofflor och dynor. Däremot är de kanske inte det bästa valet för nunotovning, även om några tag med en rakhyvel kan få fram tyget igen. Finullen är mycket mjukare, men fortfarande kompakt valkad, vilket måste vara perfekt om man vill ha både lite stabilitet med ändå mjukhet, som till exempel i en hatt.

Åsenullen och klövsjöullen kändes väldigt lik ryaullen, där åsenullen faktiskt krympte lite mer (till 39%), men kändes lite mindre hårig. Det känns logiskt då den såg ut som en något finfibrigare ryaull, och består av en blandning av fina fibrer och några grövre fibrer (och jämfört med gotlandsullen som mer eller mindre bara består av en typ av mellan-grova fibrer). Att åsenullen krympte så mycket förvånade mig inte heller. Den ullen kommer från vår förra bagge, och större delen av hans fäll tovade ofta ihop sig innan vi hann klippa honom. Klövsjöullen kommer från vår nya bagge, som är ett årslamm, vilket förklarar varför ullen känns så mjuk. Hans ull kommer troligen utvecklas till en grövre ryatyp med tiden.

Tydligen så har våra svenska lantraser, och de engelska long-wool raserna, en annan typ av ytfjäll på sina ullfibrer jämfört md andra raser. Deras fjäll är släta och ligger kant-i-kant som kakel. Det gör att de reflekterar mer ljus, vilket får den att se glansigare ut, och ger mindre friktion, vilket gör att de känns mjukare och underlättar för fibrerna att glida in mellan varandra och tovas ihop. Andra raser har skrovliga fjäll, som överlappar som taktegel, vilket gör dem svårare att tova. Ull från köttraser beskrivs som vaddig och bulkig ull, som fjädrar tillbaka till ursprungsformen när man trycker ihop den. Av den anledningen fungerar den bra som stoppningsull, i till exempel kuddar och täcken, men sämre till tovning. Skillnaden blir tydlig om man försöker packa ner ull av lantrasfår respektive köttrasfår i en påse. Den sistnämnda expanderar direkt och tar upp mycket plats, hur mycket man än försöker pressa ner den.

Nedan finns bilder på mina provlappar av korsningsullen. Den mest köttrasliknande ullen (”svea”) gick att tova, men var svår att valka och krympte bara till 77 % av ursprungsstorleken. Provlappen kändes också väldigt lös och svampig (luftig och fjädrande som en tvättsvamp). Korsningsullen av finullstyp (”svea x finull”) var mycket lättare att tova och valka och krympte ner till 52,5 % i storlek (vilket ligger nära den renrasiga finullen). Den mer finfibriga jämtlandsullen (korsningen mellan svea, finull och merino) tog lite mer övertalning och en försiktig hand att börja tova, och gick inte att valka ner till mindre än 72% av ursprungsstorleken. Men, provlappen kändes väldigt slät och kompakt, och väldigt mjuk. Enligt min mening verkar den vara ett ypperligt val om man ska tova saker där mjukhet är viktigt, såsom alster tänkta att bäras nära huden. Den borde också fungera utmärkt till nunotovning med tunnare tyger.

Slutligen så tovade jag även provlappar av merinoull (färgad och av okänd finlek) och ull från en korsning mellan två raser av mjölkfår (Östfriesiskt mjölkfår x Lacaune Lait) som jag råkade ha. Merinoullen är såklart ofattbart mjuk, men eftersom jag mest har vana av att tova svensk lantrasull tyckte jag att den var lite svårare att tova. De första stegen i tovningen (nedblötning, pressa ut luft och massera till det börjar tova ihop sig), kräver mer tålamod och försiktighet än vad jag är van vid. Jag antar att alla dessa supertunna fibrer har mycket luft mellan sig, och det tar ett tag innan man lyckas övertala dem att haka i varandra. Jag lyckades inte heller valka merinoullen ner till mindre än 68% av ursprungsstorleken, vilket liknar jämtlandsullen. Jämfört med jämtlandsullen känns den tovade merinoullen lite svampigare, men tätare än ullen av köttrastyp, och ja, väldigt mjuk. Och jag fascineras av hur lite fibrer man ser på ovansidan av tyget, trots att det är ordentligt fasttovat. Men merinofibrerna hade svårt att haka fast bomullsgarnet.

Mjölkfårsullen kändes väldigt bulkig till en början (jag har bara sett den i kardat tillstånd), men tovade sig fint och krympte till 52,5 % (samma som sveaullen av finullstyp). Provlappen känns lite svampig, men tätare än ullen av köttrastyp, och väldigt mjuk. En trevlig ull för att tova saker som inte behöver vara så stadiga.

Om du har orkat läsa ända hit, så är du nog också väldigt intresserad av ull och tovning. :-)Skillnaderna som jag har beskrivit kan verka små, men om man ska tova så kan ullens filtbarhet, och skillnaden mellan att krympa till 39 % eller 77 % av ursprungsstorleken, innebära en stor skillnad på det färdiga alstret. Åh, jag önskar att ni alla skulle kunna få klämma och känna på de här provlapparna… All ull jag provade kunde tovas, men de betedde sig olika, speciellt under valkningen, och gav olika resultat. Från slät till hårig, mjuk till stadig, och tät till svampig. Olika typer av ull kan vara mer eller mindre lämpade att använda till olika saker. Är mjukhet eller styrka och glans viktigast för det du ska göra? Att ha lite kunskap om ull underlättar, för även om det är roligt att tova så vill du väl helst inte att tofflorna ska slitas ut för snabbt, eller ha på dig en hårig och kliande hatt, eller hur…? Och om en fårägare erbjuder dig sin ull kan det vara bra att veta vad du ska titta/fråga efter för att göra en första bedömning av hur den kan fungera till tovning. Sedan är det bara att prova sig fram, för det är ju så man lär sig.

IN ENGLISH

Different types of wool, from a Swedish felter´s perspective

An English version of this post has been published on The Felting and Fiber Studio.