Nu har jag tovat provlappar igen. 🙂 Familjen förstår inte riktigt tjusningen med det, men jag tycker att jag lär mig massor om olika typer av ull på det här sättet. Jag gjorde som jag brukar. Vägde upp 10g av varje sorts (tvättad och kardad) ull, la ut det i fyra lager på en yta som var 20cm x 20 cm, och la på en bit bomullsväv och en bit bomullsgarn (i olika färger för att kunna hålla reda på vilken ull som var vilken). Sedan tovade jag och valkade tills det inte verkade vilja krympa mer. 

Jag hade tre olika fällar från finullsfår. Två av fällarna är vinterull (klippt på våren) som jag köpte av Titti Strömne (Glada Fåret) på Ull SM. Den ena var från en bagge som heter Thor, som var otroligt finkrusig och mjuk, och den andra från en tacka som heter Hanna, även den väldigt mjuk även om den inte var riktigt lika finkrusig. Thor och Hanna råkar dessutom vara föräldradjur till den fällen vann Ull SM. Den tredje fällen var lammull, klippt på hösten, som var ett av de tävlande bidragen i Ull SM. En väldigt ren och välsorterad (skräpfri) fäll med en del glans. Av dessa var den höstklippta lammullen (mörkblått garn) helt klart enklast att tova. Den drog ihop sig snabbt till en stadig och tät provlapp och skulle vara ypperlig till att tova saker som kräver lite stadga. De andra två, vinterullen, krävde något mer bearbetning men krympte också bra och är dessutom svårslagna i mjukhet, särskilt Thors ull. Här tänker jag mjuka, tunna men ändå stadiga kroppsnära ting, som handledsvärmare. Alla tre tovade fast tyget och garnet ordentligt och skulle lämpa sig väl till nunotovning. 

Jag tovade även ull från tre olika fällar av Sveafår, s.k. cross-breed ull, som kommer från en gård i grannbyn. En var smålockig och glansig, en var krusig och väldigt mjuk, och en var krusig och kändes något strävare och mer vaddig. Inte helt förvånande så var den vaddiga ullen (mörkgrönt garn) svårast att tova, och det blev en något vaddig och stickig provlapp. De andra två var däremot nästan jämförbara med finullen ovan och skulle också fungera till nunotovning. Den lockiga (ljusgrönt garn) kändes något stickig, men hade bra stadga och lite glans. Den andra (mellangrönt garn) hade ingen glans, men kändes faktiskt mjukare än lammullen ovan. 

Leicesterullen köpte jag från Mia Höglund, också på Ull SM. Egentligen tycker jag att dessa vackra lockar kommer bäst till sin rätt som dekorationslockar, men jag ville gärna prova att karda och tova några ändå. Till utseendet påminner de om Gotlandslockar, fast de är vita, och krympte till ungefär samma storlek som min provlapp av Gotlandsull. Jag skulle säga att de har en god tovningsförmåga, men utan mjukare bottenull, som tovar ihop täckhåren och fyller ut utrymmet mellan de lite grövre fibrerna, blir det ett lite glest, hårt och hårigt resultat. Den här ullen har slitstyrka och glans, men de grövre fibrerna gör den också stickig. Tygbiten blev nästan helt intovad i ullen, så om man vill nunotova får man nog ta fram en rakhyvel och raka fram tyget igen när man tovat klart.

Slutligen, Suffolk, en ull som alla säger inte går att tova. Men på Ull SM fick jag en påse ull att testa av Lena Lindberg (ledamot i styrelsen för Svenska Suffolkföreningen). Och ja, jag vill inte påstå att den var enkel att tova, men det gick ju! Däremot gick det inte att valka den, den tänkte under inga omständigheter krympa mer än så. Tyget gled iväg men sitter faktiskt fast, medan garnet knappt sitter i två fibrer. Provlappen är väldigt vaddig, men också förvånandsvärt mjuk (som i finfibrigt mjuk, i motsats till stickig). Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att par tovade handledsvärmare av den här ullen också. Vaddigheten innebär att det finns mycket luft mellan fibrerna och kanske är det det som gör att den känns så varm och go.  

IN ENGLISH 

Finull, cross-breeds, Leicester and Suffolk

I have felted samples again. 🙂 As usual, I used 10g of each wool (washed and carded), laid it out in four layers, on a 20 cm x 20 cm surface, added a piece of cotton gauze and cotton string on top, and felted and fulled it until it didn’t seem to want to shrink anymore. 

The first three are fleeces from different Swedish Finull (Fine wool) sheep, which have very good felting capacity. Two fleeces were from adult animals, which had a very fine crimp and were amazingly soft. The third was lambs wool, with a less fine crimp, which was the easiest to felt, and produced a very sturdy piece of felt, but not nearly as soft as the other two. 

The second batch is from cross-breeds. One curly and shiny, one very soft and one less soft and more spongey. Not surprisingly, the spongey one was the most difficult to felt. The other two were not far from the Finull. The curly and shiny one is a bit itchy, but the soft one actually felt softer than the Finull lambs wool.

Swedish Leicester locks are very similar to Gotland locks in appearance, except they are white. They felt in a similar way too and produced a sturdy and hairy piece of felt. Itchy, but shiny and durable. 

Lastly, I tried Suffolk, that many say does not felt. Well, I wouldn’t say it was easy, but it did actually felt, although it was impossible to full and shrink anymore than that. The gauze glided off to one side, but is still attached, while the string is held on by about two fibres. It’s also surprisingly soft, as in fine fibres that don’t itch. The felted piece is very spongey, but that also means that there is a lot of air between the fibres , which may be why it feels warm and nice. I wouldn’t mind a pair of wrist warmers in this wool too.