Väskband

En del projekt blir liggande ett bra tag innan de blir slutförda. Så var det med några tovade väskor, som blev undanlagda i väntan på att få axelband. Jag ville ha stadiga band, men också justerbara. Det är ju faktiskt praktiskt att kunna justera axelbandet beroende på hur man vill bära väskan och tjockleken på ytterplagget. Det tog ett tag innan jag hittade det jag letade efter, men nu har jag hittat Bibbis Textil, en webshop med diverse väsktillbehör och andra sybehör, till bra priser dessutom. Rekommenderas varmt om ni letar efter något speciellt som kanske inte finns i den närmaste tygaffären.

Eftersom väskorna är gjorda av ull tovat på linnetyg, ville jag ha naturmaterial även i banden. Så det blev tjocka väskband i bomull med spännen till. Jag fick tänka till lite innan jag sydde fast bandet i spännet med mittstången, men jag lyckades faktiskt få till allt åt rätt håll.

Så blev äntligen väskorna färdiga. Och nu när jag har löst det här med väskband kan det nog gärna bli några fler tovade väskor framöver.



IN ENGLISH

Bag straps 

Some projects end up lying around for a quite a while before they are completed. This was the case with some felted bags, which needed sholder straps of some sort. I wanted strong straps, but also adjustable. It’s just so much more convenient to be able to adjust the shoulder strap, depending on how you want to carry the bag, and the thickness of your outer garment. Finally, I found what I was looking for on a Swedish webshop.

As the bags are made of wool felted on linen fabric, I wanted natural materials also in the straps. So, I used thick cotton straps, and buckles. I had to think for a bit, before I sewed the strap to the buckles, but I actually managed to get to everything right. The bags are finished, at last. And now that I’ve solved the bag straps, I´ll probably felt some more bags.

Publicerat i Textil, Tova | Märkt , , | 2 kommentarer

Julmarknad på Jamtli 2015

Under den gångna helgen (fre-sön) hade jag tillsammans med två vänner ett stånd på Jamtlis julmarknad i Östersund. En hade stickat sockar och mössor, en hade bränt vackra mönster i skärbräden och stekspadar av trä, och jag hade förstås tovat. Utöver det sålde vi även några lammfällar åt min granne.


Det här var första gången jag stod som utställare på en marknad och det var riktigt roligt. Alla var så glada och trevliga, både besökarna och de andra utställarna, och många stannade och pratade ett tag. Vi sålde dessutom mer än förväntat och mina tovade ripor sålde slut redan på lördagen.


Jamtliområdet är ett friluftsmuseum, så marknaden hålls i historiska miljöer och alla utställare ombeds klä sig tidsenligt (tidigt 1900-tal). Marknaden fokuserar på lokalt producerad mat, slöjd och konsthantverk, och känslan av en riktig gammeldags julmarknad förstärks av forbönderna som grillar kolbullar och kör häst och vagn. Julmarknaden hade över 200 utställare och drog mer än 20 000 besökare.

Vi placerades i en timrad lada och stod bredvid den mycket trevliga och hjälpsamma marknadsveteranen Anna Wall. Hon syr diverse figurer, stickar mössor och virkar cykelsadlar, och stod nu på samma ställe för 19:e året i rad. Eller ja, nästan, något år hade hon stått en decimeter längre till vänster, eller om det var till höger, i sitt hörn av ladan.


Vi var 10 utställare i ladan, så här fanns även goda ostar (Fäbodprodukter), vackra inramade nostalgibilder och fällar av Åsenfår (Svedje Ramverkstad),  otroligt fina täljda trähästar och andra träprodukter (Jamtländaren), vackra inredningsdetaljer och smycken av luffarslöjd (Krokpärla Luffarslöjd), fina nåltovade figurer (TovaDani), goda havtornsprodukter (JämtTinas Havtorn), gosiga och varma vadmalshandskar och fällar av Jämtlandsfår mm (Eva Aspnes Design) och fina hemvävda trasmattor och stickat (Sonja Tapper). Vilken underbar blandning av hantverk och mathantverk – och det var bara i ”vår” lada! För att höja julstämningen ytterligare fick vi dessutom besök av några musiker som drog några låtar.

Det här gav mersmak, så jag hoppas att vi kan stå på samma ställe igen nästa år. Eller ja, kanske någon decimeter till höger eller vänster då. 😉


IN ENGLISH

Christmas Fair att Jamtli 2015

During the weekend (Fri-Sun), two friends and I had a joint stand at a Christmas fair. One friend had knitted socks and hats, the other had burnt beautiful patterns into wooden cutting boards and kitchen utensils, and I had (of course) felted items. In addition, we also sold a couple of sheep pelts on behalf of my neighbour.

This is a large annual Christmas fair that is held in and among the historical buildings at Jamtli, which is an outdoor museum, and all vendours are asked to dress accordingly. The market is limited to locally produced food and genuine handicraft, and the historical atmosphere is completed with Christmas carols and horse sleigh rides. There were over 200 vendours at the fair and it attracted over 20 000 visitors.

The photos above are only from the wooden barn where we were placed, together with 9 other vendours. They were selling delicious and locally produced cheeses and sea buckthorn products, beautiful carved wooden horses, wire art and jewelery, needle-felted figures , warm gloves sewn from felt, sheep pelts, hand-woven rugs, sewn figures, and various knitted items. Such a wonderful mixture of crafts and local produce and that was just in ”our” barn! To raise the Christmas spirit further, we were also visited by a couple of musicians who performed for us.

This was the first time I stood as a vendour at a market, and it really was good fun. Everyone was so happy and pleasant, both visitors/customers and other vendors, and many stopped and talked for a while. We also sold more than expected and my felted ptarmigans sold out already on the second day. We have already started talking about doing this again next year. 😉

 

Publicerat i Jul, Tova | Märkt , , | 3 kommentarer

Vita ripor och tomtar med vitt skägg

I helgen är det en stor julmarknad i stan. Jag har ett visst överskott av sittdynor och några mattor som jag tovade i somras, och en vän har en hög med sockar som hon har stickat. Så vi beslöt oss för att anmäla oss till julmarknaden.

Vi är nog många som tovar tomtar nu inför jul och det brukar finnas gott om sådana, i olika utförande, på de flesta julmarknaderna. Jultomtar har vanligtvis röda luvor, men om man har vita eller gråa luvor (som mina har) så kan man kalla dem för gårdstomtar istället, och då kan de stå framme året om. I år har jag lekt lite med att lägga till andra fibrer som silke och soja på luvorna. Några luvor fick också ett hjärta av metalltråd, istället för det röda nåltovade hjärtat som jag brukar ha.

Det har hunnit bli ett helt gäng med tomtar, alla med vitt skägg, men med lite olika luvor eller fason på knorren i toppen.

Förutom det tänkte jag prova med en favorit i repris – ”Fjälripan”. Nej, det är inte felstavat – jag bor så passande i en by som heter Fjäl, så därav namnet på ripan. Jag använder ett tillskuret frigolitägg och en frigolitkula som grund och både nåltovar och våttovar ullen i omgångar för att få fram rätt form på ripan.
IMG_5102

Antalet ripor har långsamt ökat på köksbordet. Förhoppningsvis kommer några av dem snart migrera till nya hem så att vi kan få använda köksbordet till annat igen.
IMG_5101

Men nu återstår den svåraste biten – prissättning… Hur räknar man ut värdet på ett hantverk? Det är svårt att undvika tankar kring vad folk kan tänkas vara villiga att betala för en tovad sittdyna eller ripa. Man vill ju gärna sälja något när man dessutom har en avgift att betala för att få stå på marknaden. Men hantverk tar tid, och det måste det få göra, annars blir det helt enkelt inte bra. Det är nog inte alla som förstår hur lång tid det tar att tova något, och då har jag inte ens räknat in tiden det tar att rensa, tvätta, tesa och karda ullen innan man ens kommer till själva tovningen. Börjar man räkna på den totala tiden man lagt ner, inser man snart att det inte blir någon vidare timlön. Särskilt inte när man dragit bort materialkostnader, moms och andra utgifter. Det kanske inte gör så mycket för oss som gör det här mest på hobbynivå för att det är kul. Men då ska man också tänka på att om man lägger för låga priser gör man det svårare för andra hantverkare att ta ut skäliga priser. Om vi som hantverkare inte värderar våra produkter högt kommer inte heller potentiella köpare att göra det!


IN ENGLISH

White Ptarmigans and Gnomes with White Beards

I have an excess of rugs and pads that I felted during the summer, and a friend that has knitted a bunch of socks, so we decided to sign-up together at a Christmas market, which is this coming week-end. In addition to the rugs and pads, I have made a number of Swedish folklore gnomes/santas and felted ptarmigans. Our kitchen table is getting quite crowded by now, so I hope a few of them will migrate to new homes soon. 😉

All that remains now is the most difficult part – setting prices. How do you calculate the value of something crafted? It´s hard to avoid thinking about what people might be willing to pay, for a felted rug or ptarmigan. And you do want to sell something, especially when you also have to pay a fee to have a stand at the market. But crafting takes time, and it must be allowed to do so, otherwise it just simply will not turn out well. Not everyone understands how long it takes to felt something, and then I have not even counted the time it takes to sort, wash, tease and card the wool, before you even get to the actual felting. If you start calculating the total time you spent on making something, you quickly realize that your time is valued very low. Especially after you have deducted the cost of materials, tax and other expenses. It might not mean all that much to those of us who do this mostly at a hobby level, just for fun. But, we should also keep in mind that charging low prices, will make it more difficult for other crafters to charge reasonable prices. If we, as artisans, do not value our products higher, nor will potential buyers!

Publicerat i Jul, Tova, Ull | Märkt , , , , | 27 kommentarer

Änglar med ljuva lockar

När man sitter med en näve ljusa, långa och glansiga lockar kan man inte annat än att tänka på änglahår. Lockarna på bilderna nedan kommer från klövsjöfår (till vänster) och gotlandsfår (till höger). Det var ju bara tvunget att bli några änglar av dessa ljuva lockar.

Efter lite klurande över hur jag skulle konstruera resten av ängeln, bestämde jag mig för att böja till lite olika kroppar med vingar av metalltråd. Här använde jag aluminiumtråd, som är väldigt mjuk och lätt att böja. Men det går givetvis också att använda vanlig najtråd, eller vad man nu råkar ha till hands.

Till huvuden använde jag små våttovade bollar av ull, som jag kunde nåltova fast ”änglahåret” i. Sedan var det bara att montera huvudet på kroppen och göra en krok som änglarna kan hänga i. De här kan nog bli riktigt fina i julgranen eller hängande i fönster. Och jag tycker att de vackra lockarna kommer till sin rätt på dessa änglar, i all sin enkelhet.


IN ENGLISH

Angels with gorgeous locks

When you hold a bunch of pale, long and shiny locks in your hand, you just cannot help thinking of angel hair. The locks on the photos above come from Klövsjö sheep (left) and Gotland sheep (right). I just had to make some angels with these gorgeous locks.

I made a couple of different bodies with wings from aluminium wire. The heads are wet-felted balls, that I could needle-felt the ”angel hair” on. Then I just had to fasten the heads to the bodies and a add a hook, made out of wire, to be able to hang the angels. I think they will look great on the Christmas tree, or hanging in windows. And I do think that the locks are shown off nicely in these angels, in all their simplicity.

Publicerat i Jul, Luffarslöjd, Tova, Ull | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

Olika typer av ull – ur ett tovningsperspektiv

Som fårägare med intresse för tovning har jag blivit fascinerad av hur ullen skiljer sig åt mellan olika fårraser. Jag har framförallt tovat med ull från våra svenska raser, och deras ull beskrivs ofta enligt tre grundtyper:

  1. Finull produceras främst av finullsfår. En mjuk, silkig och finfibrig ull (20-30 µm), med liten skillnad mellan täckhår och bottenull (täckhåren liknar bottenullen). Ullen är relativt kort och finkrusig.
  2. Gobelängull och  gotlandsull (pälsull) är något grövre ull (över 30 µm) med större och färre krusningar per cm. På 30-talet användes benämningen pälsull för denna typ av ull, oberoende av ras, men senare kom pälsull att betyda gotlandsfårets ull (tidigare kallade pälsfår), och ändrades då till gobelängull för övriga får. Grövre ull från finullsfår klassas som gobeläng, vilket är enklast att bedöma på krusigheten (finfibrig ull är ofta finkrusig, medan grövre ull har större krusningar). Enligt avelsplanen för finullsfår så ska gobelängull inte ha mer än 5 krusningar per 3 cm, medan 6 eller fler krusningar per 3 cm klassas som finull. Gotlandsfåren har främst avlats för kött och fina gråa skinn, och det sistnämnda har lett till en utvecklig mot långa, glansiga, vågiga eller lockiga täckhår och bottenull av liknande längd och grovlek (skinn med mer finfibrig ull blir lättare tufsiga).
  3. Ryaull produceras främst av ryafår. De har långa, glansiga, rätt grova och vågiga täckhår och betydligt kortare, finfibrig bottenull. Hos vuxna djur ska volymprocenten bottenull i fällen vara runt 40-60%.

Nedan finns en skiss som visar den generella skillnaden mellan dessa tre ulltyper, samt bilder på finull, gotlandsull och ryaull.

För ungefär 25 år sedan startades ett bevarandearbete med levande genbanker för olika raser av allmogefår i Sverige. Även deras ull beskrivs ofta enligt de tre ovanstående ulltyperna, och ibland används även benämningen vadmalsull (som jag ännu inte hittat någon klar definition på, utom att den torde gå utmärkt att tova). Ulltypen kan dessutom variera både inom en ras och på ett enskilt djur. Nedan är bilder på ull från ett åsenfår och ett klövsjöfår. Jag tycker att båda ser ur att vara av ryatyp, även om täckhåren kanske inte är fullt så långa och grova som hos en renrasig rya. Kanske är åsenullen på bilden lite mer mot vadmalshållet då den har färre tydligt långa täckhår och vad som ser ut att vara mycket bottenull?

Nedan finns också bilder på ull från några olika vita korsningsfår. Det som kallas sveafår är korsningar mellan vita lantraser och tyngre köttfår (såsom texel eller någon engelsk downras). Bilden längst ner till vänster (”svea”) är en bulkig ull som är typisk för köttraserna. Bilden i mitten (”svea x finull”) visar en ull med en krusighet av finullstyp. Längst till höger är en bild på ull från den relativt nya rasen jämtlandsfår, som tagits fram genom att korsa svea, finull och merino för att producera en finfibrig ull som komplement till köttproduktionen.

Nu när vi har tittat på ullen är det dags att tova! Jag vet att våra svenska lantraser generellt sett ska ha en hög filtbarhet (vara lättovade), men jag ville jämföra deras tovningsegenskaper med korsningsullen och merinoull. Ullen kan variera mycket mellan individer inom samma ras, men jag har helt enkelt utgått från vad jag råkade ha tillgång till.

Det här är ingen strikt vetenskaplig studie, men jag försökte ändå standardisera så mycket som möjligt. All ull var tvättad och kardad och jag använde 10 g av varje typ av ull. Jag la ut ullen i fyra tunna lager för att täcka en yta på 20 cm x 20 cm, och ovanpå det la jag ut en bit gasväv (glesvävd bomull) och en längd tjockare ullgarn respektive tunnare bomullsgarn. Sedan tovade jag varje provlapp – blötte ner, la till tvål, masserade, rullade och slutligen valkade, genom att gnugga och kasta stycket med ännu mer tvål och hett vatten.

Som förväntat så var finullen, gotlandsullen och ryaullen relativt lätta att tova och valka. Jag mätte bredden och höjden på varje provlapp och jämförde den arean (i cm2) med ursprungsstorleken (20 cm x 20 cm = 400 cm2). Den finfibriga finullen krympte till ungefär 50 % av ursprungsstorleken, medan den grövre gotlandsullen och ryaullen krympte ner till 42 %. De två sistnämnda resulterade också i väldigt tjocka, kompakta och rätt håriga stycken, där tyget och garnbitarna dragits ner ordentligt i den tovade ullen. Den här typen av ull är bra till saker som behöver vara lite stabila och slitstarka, som tofflor och dynor. Däremot är de kanske inte det bästa valet för nunotovning, även om några tag med en rakhyvel kan få fram tyget igen. Finullen är mycket mjukare, men fortfarande kompakt valkad, vilket måste vara perfekt om man vill ha både lite stabilitet med ändå mjukhet, som till exempel i en hatt.

Åsenullen och klövsjöullen kändes väldigt lik ryaullen, där åsenullen faktiskt krympte lite mer (till 39%), men kändes lite mindre hårig. Det känns logiskt då den såg ut som en något finfibrigare ryaull, och består av en blandning av fina fibrer och några grövre fibrer (och jämfört med gotlandsullen som mer eller mindre bara består av en typ av mellan-grova fibrer). Att åsenullen krympte så mycket förvånade mig inte heller. Den ullen kommer från vår förra bagge, och större delen av hans fäll tovade ofta ihop sig innan vi hann klippa honom. Klövsjöullen kommer från vår nya bagge, som är ett årslamm, vilket förklarar varför ullen känns så mjuk. Hans ull kommer troligen utvecklas till en grövre ryatyp med tiden.

Tydligen så har våra svenska lantraser, och de engelska long-wool raserna, en annan typ av ytfjäll på sina ullfibrer jämfört md andra raser. Deras fjäll är släta och ligger kant-i-kant som kakel. Det gör att de reflekterar mer ljus, vilket får den att se glansigare ut, och ger mindre friktion, vilket gör att de känns mjukare och underlättar för fibrerna att glida in mellan varandra och tovas ihop. Andra raser har skrovliga fjäll, som överlappar som taktegel, vilket gör dem svårare att tova. Ull från köttraser beskrivs som vaddig och bulkig ull, som fjädrar tillbaka till ursprungsformen när man trycker ihop den. Av den anledningen fungerar den bra som stoppningsull, i till exempel kuddar och täcken, men sämre till tovning. Skillnaden blir tydlig om man försöker packa ner ull av lantrasfår respektive köttrasfår i en påse. Den sistnämnda expanderar direkt och tar upp mycket plats, hur mycket man än försöker pressa ner den.

Nedan finns bilder på mina provlappar av korsningsullen. Den mest köttrasliknande ullen (”svea”) gick att tova, men var svår att valka och krympte bara till 77 % av ursprungsstorleken. Provlappen kändes också väldigt lös och svampig (luftig och fjädrande som en tvättsvamp). Korsningsullen av finullstyp (”svea x finull”) var mycket lättare att tova och valka och krympte ner till 52,5 % i storlek (vilket ligger nära den renrasiga finullen). Den mer finfibriga jämtlandsullen (korsningen mellan svea, finull och merino) tog lite mer övertalning och en försiktig hand att börja tova, och gick inte att valka ner till mindre än 72% av ursprungsstorleken. Men, provlappen kändes väldigt slät och kompakt, och väldigt mjuk. Enligt min mening verkar den vara ett ypperligt val om man ska tova saker där mjukhet är viktigt, såsom alster tänkta att bäras nära huden. Den borde också fungera utmärkt till nunotovning med tunnare tyger.

Slutligen så tovade jag även provlappar av merinoull (färgad och av okänd finlek) och ull från en korsning mellan två raser av mjölkfår (Östfriesiskt mjölkfår x Lacaune Lait) som jag råkade ha. Merinoullen är såklart ofattbart mjuk, men eftersom jag mest har vana av att tova svensk lantrasull tyckte jag att den var lite svårare att tova. De första stegen i tovningen (nedblötning, pressa ut luft och massera till det börjar tova ihop sig), kräver mer tålamod och försiktighet än vad jag är van vid. Jag antar att alla dessa supertunna fibrer har mycket luft mellan sig, och det tar ett tag innan man lyckas övertala dem att haka i varandra. Jag lyckades inte heller valka merinoullen ner till mindre än 68% av ursprungsstorleken, vilket liknar jämtlandsullen. Jämfört med jämtlandsullen känns den tovade merinoullen lite svampigare, men tätare än ullen av köttrastyp, och ja, väldigt mjuk. Och jag fascineras av hur lite fibrer man ser på ovansidan av tyget, trots att det är ordentligt fasttovat. Men merinofibrerna hade svårt att haka fast bomullsgarnet.

Mjölkfårsullen kändes väldigt bulkig till en början (jag har bara sett den i kardat tillstånd), men tovade sig fint och krympte till 52,5 % (samma som sveaullen av finullstyp). Provlappen känns lite svampig, men tätare än ullen av köttrastyp, och väldigt mjuk. En trevlig ull för att tova saker som inte behöver vara så stadiga.

Om du har orkat läsa ända hit, så är du nog också väldigt intresserad av ull och tovning. :-)Skillnaderna som jag har beskrivit kan verka små, men om man ska tova så kan ullens filtbarhet, och skillnaden mellan att krympa till 39 % eller 77 % av ursprungsstorleken, innebära en stor skillnad på det färdiga alstret. Åh, jag önskar att ni alla skulle kunna få klämma och känna på de här provlapparna… All ull jag provade kunde tovas, men de betedde sig olika, speciellt under valkningen, och gav olika resultat. Från slät till hårig, mjuk till stadig, och tät till svampig. Olika typer av ull kan vara mer eller mindre lämpade att använda till olika saker. Är mjukhet eller styrka och glans viktigast för det du ska göra? Att ha lite kunskap om ull underlättar, för även om det är roligt att tova så vill du väl helst inte att tofflorna ska slitas ut för snabbt, eller ha på dig en hårig och kliande hatt, eller hur…? Och om en fårägare erbjuder dig sin ull kan det vara bra att veta vad du ska titta/fråga efter för att göra en första bedömning av hur den kan fungera till tovning. Sedan är det bara att prova sig fram, för det är ju så man lär sig.


IN ENGLISH

Different types of wool, from a Swedish felter´s perspective

An English version of this post has been published on The Felting and Fiber Studio.

Publicerat i Tova, Ull | Märkt , | 9 kommentarer

Spöken och mumier av gamla lakan

Snart är det Halloween, och det tyckte vi var en bra ursäkt för att tillverka några spöken förra helgen. Vi började med att göra en större variant, där vi använde överblivna bitar av hönsnät och ståltråd för att göra en överkropp med armar och huvud. För att få till ungefär rätt proportioner fick 6-åringen stå som modell.

Sedan svepte vi lakan på figuren, fastsydda med några stygn här och där, och hände upp henne i ett träd (ja, då menar jag spöket, inte lillasyster…).

Den svävande vålnaden, med tyg som fladdrar i vinden, ser faktiskt riktigt kuslig ut i skymningen… En lykta i handen, eller lite belysning underifrån skulle inte sitta fel.

Vi gjorde även mindre spöken av tyg och Paverpol (ett skulpturlim som finns hos Creativ Company). Som stomme använde vi små plastflaskor, med frigolitägg på toppen som huvuden, och fasttejpade armar av rostfri metalltråd med småfrigolitbitar i ändarna. Sedan var det bara att kleta ner tygbitar med Paverpol (just här skiljer sig tekniken åt något mellan min försiktiga 10-åring och min kladdälskande 6-åring…) och drapera dem över stommarna. När limmet torkat (nästa dag) gick det att dra ut flaskan och metalltråden, och kvar blir ett spöke av stelt tyg på ett frigolitägg.

Det här var så roligt, så dagen efter bjöd vi hit två av barnens kompisar för att göra fler spöken. Och nu hänger och står det små spöken lite varstans. Om man vill kan man även rita ansikten på dem (har 6-åringen påpekat flera gånger), men jag tycker de är fina som de är.

Och när vi ändå var igång på temat ”gamla lakan”, så blev det så klart även några mumier. Här använde vi piprensare som stomme, lite bomull som utfyllnad till huvudet och bålen, och sedan remsor av lakan virat runt alltihop. Två svarta nålar fungerar som ögon, om man vill ha det.

Min yngsta bestämde sig för att göra en stor mumie-/skeletthand istället, och både mumierna och handen går att böja till i olika poser. Det kan nog bli en lite kul detalj i borddukningen på Halloween, med mumier och händer som kravlar runt bland glas och annat.

Alla är inte så förtjusta i Halloween traditionerna som gjort intåg i Sverige under de senaste åren, men jag ser det som en bra ursäkt för att pyssla lite med barnen. Och kanske mår vi bra av att pigga upp oss med lite småroliga kusligheter när höstmörkret känns tungt.  Med det önskar jag er alla en Happy Halloween! 🙂


IN ENGLISH

Ghosts and mummies from old sheets

It’s soon Halloween, which the kids and I thought was a good excuse to make some ghosts last weekend. We started by making a larger version, where we used leftover pieces of chicken mesh and wire to make a torso with arms and head. To get the right proportions, we used the 6-year-old as a model. We draped the figure in old sheets, sewed a few stitches here and there, and hung her in a tree (and by “her” I mean the ghost, not the little sister…). The floating ghost, with fabric swaying in the breeze, actually looks quite eerie at dusk. A lantern in her hand, or some illumination from below, would be really nice.

We also made smaller ghosts with fabric and Paverpol (a fabric stiffener available at Creativ Company). As a body, we used small plastic bottles, with Styrofoam eggs on top as heads, and arms of stainless steel wire with Styrofoam bits on the ends. Then all we had to do was smear the pieces of fabric with Paverpol (here the technique differ somewhat between my careful 10-year-old and my gooey-loving 6 year old…), and drape them over the figures. When the Paverpol had dried (the next day), we could pull out the bottle and wire, and were left with a ghost of hardened fabric. This was so much fun, that the day after, we invited two of the children’s friends over to make more ghosts. Now we have the little ghosts hanging and standing all over the place. If you want to, you can also draw faces on them (the 6-year-old pointed out several times), but I think they are nice as they are.

And while we were on the theme ”old sheets”, we obviously also had to make some mummies. Here we used a pipe cleaner as a core, a little cotton padding for the head and torso, and then strips of old sheets wrapped around everything. Two black pins work as the eyes. My youngest decided to make a skeleton hand instead, and both mummies and the hand can be bent to different positions. This should make a fun addition to the table setting on Halloween, with mummies and hands crawling around the glasses.

There are many that aren´t too thrilled about Halloween traditions, that have made their way into Sweden during the past few years, but I see it as a good excuse to do some crafts with the kids. And maybe a little spooky, but fun, stuff can do us good, when the autumn darkness has set in. With that, I wish you all a Happy Halloween! 🙂

Publicerat i Återbruk, småpyssel, Textil, Tyg | Märkt , , | 4 kommentarer

Smycken av ull och pärlor 

Det är alltid mycket som ska hinnas med på hösten. Plötsligt blir det bråttom att få klart sommarens bygg-/renoveringsprojekt, skörda i trädgårdslandet, ta upp potatisen, och plocka bär och svamp innan frosten kommer. Och sambon drar iväg på älgjakt. Skördar i alla dess former ska också tas om hand om. Det saftas, kokas sylt, och förvälls. Och kött ska styckas, paketeras och frysas. När höstkylan sedan slagit till ordentligt lugnar det ner sig lite. Frysar och förråd har fyllts på. De vinbär vi inte hann plocka får fåglarna ta, och grönkålen tål några minusgrader. Då är det skönt att stanna inne i värmen och pyssla lite…

Min yngsta är väldigt förtjust i att rulla små bollar av ull och jag hade lovat henne att vi skulle göra smycken av ullkulor. Till det här projektet har vi även använt diverse smyckesdelar från Creativ Company. Pärlor av keramik, lava, lera och trä, lädersnöre, läderfästen, karbinhakar och o-ringar.

Jag har gott om vit, grå och svart ull, men till dessa smycken ville jag även ha brunt. Som tur var hade jag nyligen köpt brun alpackaull som jag kunde karda ihop med vit respektive svart fårull och få lite olika nyanser av brunt. 

Det finns lite olika sätt att tova kulor på. Jag tar en remsa kardad ull och slår en knut på mitten av remsan. Det ger en bra början. Sedan lindar jag ändarna av remsan runt knuten och nåltovar ihop ullen till en lös boll. Efter det blöter jag bollen i varmt vatten, tar tvål i handen och rullar bollen i händerna tills den tovats ihop till en fast liten boll. Givetvis ska kulorna också sköljas ur ordentligt innan de läggs ut på torkning.

Min 6-åring använder en annan metod. Och föga imponerad av mina olika nyanser av brun ull, valde hon istället betydligt mer färggrann merinoull. Hon petar in en tuss ull i en tesil, vispar runt den i varmt vatten med tvål, och slår silen mot handen så att ullen skakas runt ordentligt. När ullen börjat anta formen av en boll, tar hon ut den och rullar den mellan händerna med mera tvål.

Tillslut hade vi en riktigt fin samling kulor, i lite lika storlekar och färger. De vita slingorna på en av de röda och två svarta kulor är silkesfibrer som vi tovade in. Man ser också en tydlig skillnad i ”lurvighet” mellan kulor av olika ulltyper. De ljusbruna är av vit lantrasull (blandat med alpacka), de svarta av finull och de färgade av merino. Ju finare fibrer, ju slätare boll. Men en luden lantraskula kan också vara rustikt vackert.

Vi tovade även några armband av kardad ull och garn, på samma sätt som vi gjort i tidigare inlägg (se Tovade dreadlocks och armband). Men den här gången gjorde vi dem lite smalare.

När ullkulorna har torkat ordentligt kan man göra hål i dem med en nål. Vi använde även en tandpetare för att göra hålet lite större, så att vi kunde trä kulorna på ett tunt lädersnöre. Det går också att trä nålen med snöret och dra igenom det med en tång. Jag vill inte påstå att det är lätt, men det går. En tunnare tråd hade vart enklare, men det blir snyggt med lädersnöre och riktiga läderfästen och en lite karbinhake som avslutning.

Vi satte även på några pärlor (clay charm beads) på de tovade armbanden, och klippte av dem så att de precis passade två varv runt handleden. Här använde vi större läderfästen (för diameter 4mm) som avslutning.

Så här fina blev dotterns armband och halsband, med färgglada ullkulor som hon tovat själv.

Och så här blev mina smycken. De två röda ullkulorna fick jag av dottern, som tycker att mamma behöver använda lite mer färg. I utbyte fick hon två svarta av mig. Och sedan har vi sparat några kulor och pärlor till storasyster, som följde med pappa på älgjakt just den här helgen, och därför inte var med och pysslade.

Efter en hektisk höst var det riktigt trevlig att bara vara hemma en helg med en pysselsugen 6-åring. Och sambon tyckte säkert att det var skönt att komma bort och sitta i älgskogen i sällskap av 10-åringen. Återhämtning, på lite olika sätt.

–––—————-

IN ENGLISH

Accessories made with wool and beads

Autumn has arrived with colder weather, and our craft projects have moved indoors. My youngest loves to felt small balls of wool, and I had promised her that we would make some bracelets and necklaces with felted beads. For this project, I had also ordered beads and other jewellery making components from Creativ Company. Ceramic, lava, clay and wooden beads, thin leather cord, clasps and fold-over cord ends.

I have plenty of white, grey and black wool, but also wanted brown for this project. Luckily, I had recently bought brown alpacka wool, which I carded together with white and black sheep´s wool to get various shades of brown.

There are different ways to felt beads. I take a strip of carded wool and tie a knot in the middle of the strip. That gives you a good start. I then needle-felt the ends of the strip around the knot, and felt it all together into a loose ball. I soak the ball in warm water, take soap in my hand and roll the ball between my hands, until the wool has felted and shrunk into a small, solid bead. The wool beads also need to be rinsed thoroughly, before they are left to dry.

My 6-year-old uses a different method. And being rather unimpressed by my various shades of brown wool, she chose a far more colorful merino wool instead. She pokes in a bit of wool in a tea strainer, whisks it around in warm water with soap, and taps the strainer against her hand, so that the wool gets shaken around properly. When the wool has started to take the shape of a ball, she takes it out and rolls it between her hands with soap more, to shrink it further.

Eventually, we had a really nice collection of beads in different sizes and colors. The white bits on one of the red and two black balls are silk fibers. You can also see a clear difference in the ”fuzziness” between the beads of different wool types. The light brown is made of rather course wool (mixed with alpaca), the black of finer wool, and the colored of very fine merino. The finer the fibers, the smoother the ball. But a hairy bead from wool from traditional Swedish sheep breeds can also be attractive, in a rustic way. We also felted some bracelets with carded wool and yarn, in the same way as we did in a previous post (see Felted dreadlocks and bracelets). But this time we made them a little thinner.

When the balls had dried properly, we made holes in them with a darning-needle. We also used a toothpick to make the hole a little bigger, so that we could thread the beads on a thin leather cord. You can also thread the needle with the cord and pull it through with pliers. I would not claim that it is easy, but it is possible. A thinner string would have been easier, but it does look nice with leather cord and proper cord ends and clasps. We put a couple of clay charms beads on the felted bracelets, and cut them to fit two turns around the wrist. Here, we used larger cord ends (diameter 4mm).

My daughter is really pleased with her colourful accessories, that she has felted herself. And I am pleased with my, slightly less colourful ones. My daughter insisted that I use two of her red felted beads, to add a little colour, and I gave her two of my black ones in exchange. We have also saved some beads for her older sister, who was away over the weekend. She, of course, also wants to make some felted accessories.

Publicerat i småpyssel, Tova, Ull | Märkt , , , | 3 kommentarer

Skoläster och en dyna till tre katter

Jag har skrivit några inlägg om tovade tofflor tidigare. I ett av dem beskrev jag hur jag, i brist på riktiga skoläster, använde ett par stövlar att forma dem på. En kvinna som läst det, hörde sedan av sig och undrade om jag var intresserad av gamla skoläster i trä. Och det var jag ju så klart. Så kom det ett paket med tre par skoläster. Gamla och slitna och helt underbara. Man kan inte låta bli att undra över hur skorna sett ut som gjorts med dessa. Och med en plastpåse över, för att skydda träet mot väta, tror jag säkert att det går att forma tovade tofflor på de här.

Kvinnan tyckte att det var svårt att sätta ett pris på skolästerna, så istället föreslog hon att jag kunde skicka något tovat i retur. Det kunde ha blivit ett par tofflor, men hon kunde också tänka sig något som katterna kunde ligga på. Eftersom hon har tre katter, tänkte jag att det behövde vara en dyna/matta av lite större storlek, så att alla får plats. Det blev en rätt tjock dyna, tovad av både lockar, tesad råull och kardad ull. Årets sista, för nu börjar det bli för kallt om fingrarna för sådana här utomhus projekt.

Jag valde att lägga lockarna runt kanten och använda mörkgrå kardad ull i mitten, för jag hade en idé om att nåltova ett motiv i mitten, med ett tjockt vitt ullgarn. Motivet blev så klart en sovande katt. En av mina katter, Smilla, ville gärna hjälpa till… Hon tyckte väl att hon kunde ställa upp som modell för motivet, eller så tyckte hon helt enkelt att dynan var mysig att ligga på.

Nedan ser ni resultatet, en ganska tjock dyna i storleken 75 cm x 50 cm. Nu är det bara att hoppas att den även tilltalar de tre katterna den är ämnad för. Den verkar ju åtminstone ha fått godkänt av Smilla.


IN ENGLISH

Shoe lasts and a felted pad for three cats

I have written a couple of posts earlier, about felting slippers. In one of them, I described how I, in the absence of real shoe lasts, used a pair of boots to shape them. A woman who read the post, wrote to me and asked if I was interested in old wooden shoe lasts. Of course, I was. A parcel with three pairs of shoe lasts arrived. Very old, worn and beautiful. I cannot help but wonder what the shoes made on these looked like. And with a plastic bag over, to protect the wood against moisture, I’m sure that you can shape felted slippers on these.

The woman found it difficult to put a price on the lasts, so instead, she suggested that I could send something felted in return. It could have been a pair of slippers, but she also suggested something that her cats could lie on. Since she has three cats, I figured it should be a pad/rug of a decent size, so that they all could fit on it. I made quite a thick pad, felted with locks, teased wool and carded wool. The last rug this year, as it is getting too cold for my fingers now to do this kind of outdoor projects.

I placed the locks around the edge, and used dark grey, carded wool in the middle, as I had an idea about needle-felting a pattern in the middle, with thick, white yarn. The motif was, of course, a sleeping cat. One of my cats, Smilla, wanted to help … Perhaps she thought she could stand model for the design, or perhaps she just thought the pad was nice to lie on.

The pad is about 75 cm x 50 cm. Now I can only hope that it will also appeal to the three cats it is intended for. It does, at least, seem to have been approved by Smilla.

Publicerat i Tova, Ull | Märkt , , , | 6 kommentarer

Sittdyna kantad av Gotlandslockar

Gotlandsfårens lockar är otroligt vackra. Igår hämtade jag två stora säckar gotlandsull från en gård i grannbyn och jag skulle kunna sitta länge och bara titta på rikedomen. Flera fällar var jämngråa, andra väldigt ljusgråa, några mörka, nästan svarta och några mörka i botten med solblekta toppar. Just de sistnämnda tycker jag är riktigt läckra. Storleken på locken varierar också mellan individer, och beroende på om ullen kommer från ett lamm eller ett vuxet djur. Varje fäll har sin egen karaktär och charm.
20151001-231537.jpg

Gotlandslockar gör sig väldigt bra runt kanten på till exempel en tovad sittdyna. Det finns flera sätt att göra det här på, men jag föredrar att göra det i tre steg.

  1. Jag börjar med att våttova en sittdyna av kardad ull. I det här fallet passade jag på att våttova in en rad av lockar runt kanten redan i början, men det går också att vänta med lockarna till nästa steg.
    20150913-001947.jpg

  2. När sittdynan torkat, nåltovar jag fast mera lockar, med en liten förskjutning i placering för varje rad av lockar. Eftersom dynan kändes lite tunn la jag också på lite mer kardad ull i mitten, vit ull denna gång. Och för skojs skull nåltovade jag också fast ett rött hjärta, utklippt av nålfilt som jag köpt från filtmakeriet.
    20150913-002008.jpg

  3. Sedan våttovar jag allihop igen. Då tovas den nya ullen och lockarna in ordentligt och de råa lockarna blir samtidigt tvättade. Jag brukar också låta det hela ligga och dra i ett bad med ulltvättmedel innan den sista ursköljningen.
    20150913-002029.jpg

Visst är det läckert med en ordentlig kant av lockar runt en sittvänlig yta. En sådan här mitt är också tåligare att sitta på än om hela dynan består av lockar (som blir tillplattade med tiden). Så nu hoppas jag att den kommer till användning, för just den här dynan har redan fått en ny ägare. Vilken tur att jag har fyllt på mitt förråd av gotlandslockar så att jag kan göra fler. 😉
20150913-002046.jpg


IN ENGLISH

A seat cover with Gotland locks around the edge

Locks from Gotland Sheep are truly beautiful. Yesterday, I got two large sacks of Gotland fleece from a farm in the neighbouring village, and I could sit for hours and just looking at the wealth of locks. Several fleeces were an even, medium-grey, others were very light grey. Some were dark, almost black, and a couple were dark at the bottom with sun-bleached tips. I find the latter especially gorgeous. The structure of the locks varies between individuals, and depending on whether the wool comes from a lamb or an adult animal. Each fleece has its own character and charm.

Gotland locks look really nice around the edge of, for example, a felted seat cover. There are several ways to do this, but I prefer doing it in three steps.

  1. I start by wet-felting carded wool into a base for a seat cover. In this case, I added locks around the edge already at this stage, but it is also possible to wait with the locks until the next step.
  2. When the seat cover had dried, I needle-felted on more locks, with a slight shift in the position of each row of curls. As the cover felt a little thin, I also added some more carded wool in the centre, using white wool this time. And for fun, I needle-felted a red heart, cut from pre-felt, on top of that.
  3. Finally, I wet-felt everything again. That secures the new wool and locks and, in the process, gives the raw locks a wash in warm water and soap. But, I usually also let it all soak in a bath with wool detergent, before the last rinse.

It does look nice with a thick edge of curls around a sit-friendly surface. Such a surface is also more hard-wearing to sit on, than if the entire piece consists of locks (which become flattened with time). So, now I hope that it will be put to use, as this particular seat cover has already got a new owner. How fortunate that I have filled up my stash of Gotland fleece, so I that I can make more of these. 😉

Publicerat i Tova, Ull | Märkt , , | 14 kommentarer

Matta av tesad råull

Innan höstkylan slog till passade jag på att fortsätta leka med råull och tova utomhus. Den här skapelsen började med en rolig två-färgad ull från ett av grannens lamm. Lammet var svart, men vid klippningen i våras visades det sig att den nya ullen var vit och att gränsen mellan de två färgerna var riktigt skarp (se foto nedan).  Om man kardar ullen försvinner ju den effekten och allt blir jämngrått. Och gör man en tovad fäll, som de jag gjort tidigare, så tovas det vita in och det blir bara kvar ett svart ruffs som sticker upp. Så då tänkte jag att den kanske skulle komma bäst till sin rätt om jag bara tesade den lite och tovade in den så. Och för att göra det hela lite roligare valde jag att kombinera denna ull med vit ull och två gråa nyanser av gotlandslockar.

20150913-010444.jpg

Jag använde samma ram som jag hade till de tovade fällarna, men denna gång tesade jag ullen lite när jag la ut den. Ovan på det la jag ut två tunna lager av kardad ull, i olika fiberriktningar, och sedan vidtog det sedvanliga gnuggandet, rullandet och knådandet för at tova ihop allihop. Med värkande armar (efter tovning) beslöt jag också att den slutliga tvättningen och ursköljningen fick tvättmaskinen ta hand om. Det kan ju också vara bra att testa om mattan klarar det, tänkte jag. Så det blev 30 grader på ullprogrammet med tvättmedel för ylleplagg – och det gick ju alldeles utmärkt.

20150913-010503.jpg

Jag är riktigt nöjd med resultatet. En robust matta med fast-tovade lockar, som tål att tvättas i maskin. Visst var de tovade fällarna jag gjorde tidigare vackra, men det här är en lättskött variant som tål att slitas på och är enkel att tvätta. Ibland är sådana praktiska aspekter viktigare än ren skönhet. 😉

20150913-010520.jpg


IN ENGLISH

A felted rug from teased raw fleece

Another raw fleece rug, but this time using teased locks of raw fleece. I had a fleece with an abrupt change of colour, from black to white, midway. If I had carded this, it would just have turned into a uniformly grey-looking batt of wool, so I decided to do something else with it. Together with some white fleece, and Gotland locks in two shades of grey, I made yet another rug.

I used the same frame as I previously used to make felted fleece rugs, but this time I teased the wool/locks a bit before I laid them out. On top of that I laid out two thin layers of carded wool, and proceed with the rubbing, rolling and kneading that was required to felt it all together. Finally, with aching arms, I decided that the washing machine could take care of the final washing and rinsing. And the wool programme, with laundry detergent meant for woollen garments, worked well.

I am really pleased with the result. A thick and rustic rug, with locks felted in, that can take washing in a washing machine. The felted fleece rugs I made previously are beautiful, but this kind of rug can stand a lot of wear and is easy to wash. Sometimes such practical aspects win over beauty. 😉

Publicerat i Tova, Ull | Märkt , , | 5 kommentarer